Den första afrikaresan gjordes i början 1930-talet och skildras i Negerkust (1933). Resan finansierades med ett antal resereportage som Lundkvist hade bett om att få skriva i Dagens Nyheter och gick med lastbåt till Durban. Lundkvist var dåligt förberedd på vad som väntade. Hans utrustning bestod av alldeles för varma kläder, kraftiga stövlar för djungelvandringar som aldrig kom till användning och en tung pistol med tillhörande skott. Han hade heller ingen returbiljett att visa upp vilket vållade mycket besvär. Lundkvist reste mest genom de välbefolkade och halvt vita områdena i Sydafrika och sydöstra Afrika och fick aldrig tillfälle att tränga djupare in i det svarta Afrika. Resan blev en besvikelse. I stället för sina primitivistiska önskedrömmar såg han mest social misär och motbjudande kolonialism. 
Den andra afrikaresan företogs 1947-48 och skildras i Negerland (1949). Denna gång gick resan norrifrån genom ett suggestivt skildrat Sahara. Lundkvist uppsökte nu mer isolerade områden och byar och fick uppleva mer av det ursprungliga Afrika, även om det europeiska inflytandet också ägnas utrymme. Lundkvist var till exempel här tidigt ute med att belysa problemen med rasåtskillnad. I boken finns många suggestiva skildringar av afrikanska miljöer. Fascinerande blev inte minst mötet med Zanzibar: "Ett levande förflutet, en tidlös orientalism präglar Zanzibar. Något av sagoåldern dröjer ännu kvar på denna fruktbara, monsunsvepta tropikö. Ett halvt stagnerat och ändock vitalt liv uppfyller de gamla husen och gränderna. Gravmonumenten, ruinerna, minnena sprider sin förgängelsestämning, men människomyllret och blomsterprakten motväger den"
Även om de förstås är präglade av sin tid är Lundkvists afrikaskildringar alltjämt högst läsvärda. Inte minst stilistiskt har Lundkvist få likar som reseskildrare. För liksom i sina andra reseskildringar är det är en sensibel diktare med en sällsynt sinne för målerisk och detaljskarp iakttagelseförmåga som frammanar sina intryck i dessa böcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar