Mannen utan väg

1942 tryckte Erik Lindegren upp mannen utan väg i 200 exemplar på eget förlag sedan den refuserats av alla bokförlag. Det var inte många som lade märke till modernistiskt avancerade diktsamlingen då och ännu färre som förstod sig på dess innehåll. Men några år senare, efter att Bonniers hade återutgivit boken 1945, låg dikterna plötsligt helt rätt i tiden. Det kaotiskt surrealistiskta bildspråket fångade vanmakten och ångesten under det andra världskriget och mannen utan väg hyllades som det mest centrala och originella verket inom fyrtiotalismens lyrik.

Men hur framstår samlingen för läsare på 2000-talet, håller den idag? I Peter Lutherssons bok Svensk litterär modernism: en stridsskrift från 2002 är svaret ett tydligt nej, där beskrivs dikterna som "pompösa abstraktationer" och "bombastiska ekon". Men den slutsatsen är åtminstone delvis svår att hålla med om.

Visst kan bildspråket kännas en aning krystat ibland men samtidigt finns här mycket som kan räknas till den tidlösa poesin, inte minst den vackra dikt som har nummer XXI i samlingen:

att älska utan att veta det att stilla lyssna
till ljudet av sanningens outtröttliga dyrkar

att dölja en smekning inom sig och känna
febern falla mjukt under stormens tröskel

att sluta sig inom sina vidder och spränga
ett skal för att klarare glida med molnen

att minnas allt som gjort ont med ett leendes
slöja och kasta en sten långt in i evigheten

att kunna sätta ihop allt man plockat sönder
och åter höra syrsor som tidens eggande småljud

att känna smärtan brusa i lågande glorior
att ha savens utsikt högst upp i trädens krona

att skjuta sin önskan framför sig som en vårens mur
och veta att det värsta och det bästa återstår

mannen utan väg återutgavs 2010 i Erik Lindegrens Samlade dikter (Themis förlag). Där ingår även de klassiska diktsamlingarna Sviter (1947) och Vinteroffer (1954) samt de flesta andra dikter som Lindegren skrev.